Välkommen till världen!

Torsdagen den 2a September klockan 10.41 förlöstes lilla Olivia med kejsarsnitt. Operationen gick jättebra. Pappa tog emot henne när hon kom ut och fick klippa navelsträngen medan jag blev ihopsydd. Overklig känsla tårarna sprutade, vad fin hon är! Hon vägde 3690 och var 50 cm lång.



Så fort vi kom upp till förslossningen började hon att äta från bröstet. Fortfarande tagna efter vad som hänt. Nyss låg hon i magen och nu är hon här! Så len och fin, trodde hon skulle vara mer skrynklig... Massor med svart hår, mörka ögon fortfarande blåa men övergick efter någon dag till bruna. Mammas näsa, pappas mun. Inte jättebrun med även huden mörkande efter någon dag.

Efter fyra timmar kom mormor, morfar, farmor och farfar instormade alla med varsin kamera supernyfikna och tårögda. Pappa som fortfarande var tagen efter den stora händelsen lugnade sig med en konjak. Jag var helt bedövad och dåsig efter operationen. HUNGRIGA! Men bedövningen var tvungen att släppa innan vi fick de omtalade mackorna. Jag kämpade för fullt med att röra på mina fötter och tillslut lyckades jag. Gott efter att ha fastat sedan kvällen innan.



Efter yttligare någon timma när alla föräldrar kikat färdigt på det lilla livet fick vi komma upp till BB. Bedövningen började släppa och jag fick allt ondare för varje timme. Pappa fick ta hand om Olivia! Byta blöja, klä på, lägga till bröstet osv. Jättenyttigt för Henke som tvingades att lära sig direkt och klarade detta galant! Jag låg där jag låg, första dynget va ett helvette men helt sålda på vår ögonsten gick det lite lättare. Andra dagen lyckades jag ta mig på toaletten själv och kunde gå genom BB ut till trapphuset för att träffa svärföräldrarna. Tanken va att vi skulle äta i matsalen så fort jag var på fötter men vår lilla tjej ville äta samtidigt som oss vid varje måltid så jag matade henne och Henke matade mig!

Under dagarna på BB befann vi oss i den stora bubblan. Vi kunde stirra ihjäl oss på vår lilla älskling. SÅ FIN! Otroligt att hon är vår och att vi ska få ta med henne hem. Inte speciellt oroliga för hur vi skulle klara av att ta hand om henne då hon är så lugn. Äter sover och bajsar. Vi har knappt hört henne skrika mer än de två små tjut hon gav till när de plockade ut henne ur magen. Inte så konstigt när man blir störd efter att ha legat därinne i 9 månader.



Efter fyra dagar hade de kontrollerat att hon höll vikten vilket hon gjorde! Tagit PKU test, svårstucken som sin mor och det skar i mammas och pappas hjärtan när de gång på gång stack vår lilla tjej i huvudet. Hon har badat vilket var mindre roligt men vi gör snart ett nytt försök här hemma. Kommit igång med amningen efter att ha sugit söner mammas bröstvårtor, AJ. Hade ammat i flera timmar och fick ett mindre bryt när Henke säger: Du MÅSTE amma henne igen hon är jättehungrig... Ringde på en sköterska som räddade oss med lite tilllägg. Dagen efter körde pappa till babayproffsen för att inhandla en mirakelsalva och ammningsnappar.
Andra natten lika hemsk när mjölken rann till. Fick slutligen pumpa ut mjölk och lillan somnade till mjölkpumpens brummande ljud.

Vi hade tänkt att stanna till måndagen men efter fyra dagar kände vi oss nöjda. HEMLÄNGTAN! Tycker man känner sig mer sjuk än vad man egentligen är av att vara på sjukhus. Söndag morgon packade vi ihop våra saker och körde hem. Olivia somnade så fort vi satte henne i bilen.



Nu är vi en liten familj och det känns helt underbart. Det går superbra med lillan och jag mår bättre för varje dag. Otroligt hur fort kroppen återhämtar sig har ju inte ens gått en vecka. Nu gnyr hon i vaggan så jag får väl mata innan vi ska åka och röntga hennes höfter eftersom hon legat i säte.